Tankar

Förra året var långt, eftersom det hände en massa saker. Jag är tacksam över allt jag upplevt och fått men ledsen över dom jag förlorat. Jag är mest tacksam för att ha en så otroligt fin pappa, familj, tränare och vänner. Utan er skulle jag inte orka. Det känns konstigt nu att vara i denna situation jag nu är i. Jag satsar stenhårt på löpning och vid sidan om det studerar jag i Vasa Hanken.

Jag har som sagt ljuvliga människor i mitt liv och det känns bra. Pappa är ändå nummer 1 av alla och i alla situationer. Han står alltid vid min sida vid både ont och gott. Han har varit min mamma och pappa i de senaste 8 åren. Han är så fin så fin. Vi är båda ganska eldiga och temperamentsfulla, vilket gör vår gemensamma tid ganska intressant. Men så har det alltid varit. Förlåt pappa att jag tidvis är så förbannat jobbig! Ändå är han alltid här för mig och det uppskattar jag mer än någonting annat. Sådan förälder vill jag också vara.

Han orkade igenom min sjukdom och han gav upp allting annat under den tiden jag var sjuk. Jag åt upp all hans energi och gjorde så, att han kände sig maktlös mot sjukdomen. Jag är så tacksam att han inte gav upp, för annars skulle jag också ha gjort det. Tack pappa! Livet är värt att leva. Det kommer ännu också tider, då jag blir jobbig och jag kan se hatet mot sjukdomen i hans ögon. Jag vill aldrig mera göra det så jobbigt för honom. 

Han fiksade även lägenheten som jag nu bor i. Det är mitt hem och ingen annans. Det känns tryggt att få ha ett hem som jag trivs i. Jag känner mig rätt balanserad nu och det känns att jag kontrollerar mitt eget liv. Jag är inte nu rädd att leva ensam. Jag vill vara en självständig och stark människa. Jag orkar helt enkelt inte vara beroende av andras bekräftelser. Jag får väl duga som jag är. 

Tack och hej. Nu skall jag förbereda mig inför dagens lite hårdare pass. :)

År 2012 tänker jag träna, studera och umgås med mina nära och kära så mycket jag kan.