Träning är min drog

Hur kan jag känna mig så olika under 12 timmar? Jag trodde bara det var ett syndrom tonåringar har... Jag är 22 år, och det blir ju bara värre med åren. Mitt förhållande med min mamma är motstridigt. Jag vet inte var jag har henne. Hur skall jag förhålla mig till henne och till de saker hon säger och gör? Skall jag göra likadant som syrran? Inte ha någon kontakt alls...

Jag önskar bara att jag skulle få lugn och ro nu. Jag vill sova nu! Snälla gud, låt mig hitta min balans någon gång. Jag orkar inte med min eviga berg och dalbana. Allra helst skulle jag nu bara sova... 

Jag tror på gud. Jag har tålamod, men önskar bara att jag inte skulle måsta sjunka allt för djupt. Som tur får jag åka till Danmark. 10 000m är allt jag nu behöver. Ingen annan kan påverka det jag gör på bana. Jag tänker springa så hårt jag orkar. Så att man blir både fysiskt  och psykiskt helt utmattad. Det är en skön känsla. Imorgon har jag drag. Det får vara min första hjälp grej.

Jag älskar att springa. Jag springer undan mina sorger och illamående. 

Jag springer för glädje och välmående. Jag springer för att jag kan springa. 

Jag springer tills mina ben inte klarar av det mera.

Låt mig snälla alltid få springa. Alltid. Hur skulle jag annars klara mig? 

Jag tycker att det är för många viktiga personer och familjeförhållanden som har tagits bort från mitt liv. Kan jag hålla löpningen förevig? Människor försvinner och förändras, men löpningen hålls kvar. Löpningen bygger upp den balans jag har.