Efter Portugal lägret var jag trött. Eller i princip var jag trött redan där under sista veckan, men tränade på bara som en galning. Smart? Inte egentligen. Veckan därpå tog jag en lätt vecka, som inte kändes lätt, även om jag sprang hälften mindre än normalt och hade två vilodagar och bara en förberedande träning inför halvmaran. Den träningen var usel och dagarna efter den lika så. Jag grät.
Kvällen innan halvmaran började jag känna mig som en människa igen. Det var svårt att känna igen kroppens behov och veta vad som var det smartaste att göra under denna vecka. Jag tänkte ju att jag var bara nervös inför tävlingen och därför kände jag mig så utmattad, men å andra sidan hade jag tränat för fullt i tre veckor, så det kunde ju också vara orsaken till tröttheten. I varje fall sprang jag tävlingen, fick brons, men inte en så bra tid. Jag var trots allt nöjd, eftersom benen kändes underligt bra under loppet och hoppet av en lyckad tävling närmare overklighet.
Veckan där på skulle jag springa en 10km terräng tävling, men skippade den. Det kändes som om jag bara ville träna och ladda upp med fart istället för att springa en tuff terrängtävling. Jag har tränat min uthållighet rätt mycket, så vad jag nu behöver är kortare och snabbare drag och det har jag nu gjort. Idag skulle jag även springa en terräng tävling, men den kändes också fel. Istället kör jag en drag träning (6-8x1000m, 2-3min vila), för att känna efter och checka upp situationen. Det är en bra och säker träning. Det känns som om jag behöver lite självsäkerhet inför Terräng-FM, och det kommer jag att få av denna träning. Jag är nu så färdig för att tävla och därför känns det ännu bättre att jag får göra en bra träning idag, som kommer att öka på tävlingshungern.
Jag är så glad att jag skippade de planerade tävlingarna. De var ju bara typ onödiga terrängtävlingar, som jag bara skulle ha sprungit för nöjets skull. Jag har inte förlorat något på att inte tävla på dem. Annat skulle det ha varit, om det skulle ha varit FM eller någon annan viktig tävling. Då skulle jag ha sprungit, även om känslan inte skulle ha varit i topp. Istället har jag gjort kvalitet och känt efter kroppens behov.
Nu är jag laddad inför Terräng- FM och den inkommande bansäsongen. Fy fan vad nice och känna sig färdig! Jag har tränat sedan december mer strukturerat än någonsin förr och jag tror att detta kommer att bära frukt. Jag vet orsakerna och syftena för mina träningar och jag förstår varför jag tränar så som jag gör och det ger mig säkerhet. Det enda negativa är att jag har svårt att vila och hålla kilometrarna nere, men till sommaren blir det ändring på det också. Efter nästa vecka börjar jag minska på mitt kilometerintag för en stund framåt. Jag önskar att jag blir vald till De nordiska mästerskapen på 10 000m, och om jag blir vald tänker jag inte ha en enda orsak att inte kunna springa bra. Jag tänker inte göra något fel eller dumt, som skulle påverka den möjliga tävlingen. Jag tänker springa hårt som fan och inte ge upp. (Om jag blir vald alltså! Alltid får man be och hoppas :D )
Om jag inte springer där skall jag tävla i Sell Student Games, som är en internationell tävling för universitetsstuderanden. Och om jag springer där, tänker jag springa hårt som fan och inte ge upp där heller. Hihih
Nu ladda upp för träningen! Hej och hå!
