Slutspurt

De senaste månaderna har varit mycket tunga. Mycket smärta, tårar och starka känslor. Inga ben har gått av, men inflammationen i Plantar fascian har gjort mig galen. Varje steg jag tar har tagit, har gjort ont de senaste 2 månaderna. Läkaren sa, att jag kan löpa så länge jag klarar av smärtan. Den klarar jag nog. Viljan att lyckas och springa bra vinner inflammationfanskapet.

Men… Inflammationen är inte ens mitt huvudproblem. Problemet är att jag inte har sprungit bra i sommar. Jag har endast fyra bra tävlingar bakom mig. Ett rekord och de andra är bara nära mina rekord. Frustrationen över min löpform har bara växt under sommarens gång. Jag har många gånger velat ge upp och glömma löpningen för en stund (2-4veckor) och sedan börja om på nytt. Men när det går som värst, gör jag en kanonbra träning, som ger mig hopp. Jag orkar vidare. Det är hemskt. Jag vet inte mera vad som är smart eller galet.

Den här sommaren har varit den längsta och mest påfrestande på länge. Jag är psykiskt helt slut och önskar bara, att jag skulle få vila och inte mera springa dåliga tävlingar. Efter gårdagen, vet jag inte mera om jag skall löpa 10 000m på Kaleva Spelen. Är det någon vits?

Jag kommer nu att ta en dag i sänder fram till den 23.8, då 10 000m springs. 10 dagar har jag på mig att hitta min löpform. 10 dagar måste jag väl bara orka. Sedan skulle jag bara villa vila. Min säsong skulle ju ännu fortsätta med ett par 10 000metrar, en halvmaraton och en hel, men om inte löpformen hittas före dem, måste jag helt enkelt bara lämna dem till nästa höst.

10 dagar ännu. Det orkar jag med.