Ett år av förändringar

År 2012 var för mig mycket händelserikt. Exakt ett år sedan, var jag på ett fyra veckor långt träningsläger i Syd-Afrika. Lägret var super på alla vis! Träningen flöt och jag fick njuta av värmen. Fast jag hade alldeles för mycket mängd i mitt träningsprogram, fungerade löpningen.

Jag inledde min hallsäsong i slutet av januari. Jag sprang två rekord, även om benen inte kändes helt bra. Jag fortsatte med några tävlingar, men tränade på som en galning och studerade. Jag insåg inte då, att jag gick upp i varv. Sömnbristen var enormt hög och i slutet av februari, då jag skulle tävla mina sista inomhus tävlingar var jag otroligt trött. Jag bara väntade att avsluta den minimala tävlingssäsongen, som i själva verket var en lättare period för mig träningsmässigt. Jag var besatt av träningsmängd och ville bara köra på med träningen. Tävlingarna var tunga för psyket. Under hallsäsongen gjorde jag ändå två rekord och sprang silver på U23-FM på 3000m.

Direkt efter tävlingssäsongen åkte jag till Teneriffa, där jag körde ett stenhårt två veckor långt läger. Efter en vecka var jag färdig. Skulle inte ha orkat träna, men tränade ändå. Det grymma med det här var att jag hade vant mig med den eviga tröttheten och ”täysijumin” som jag var i, så jag hade glömt hur det kändes att springa lätt. Efter Teneriffa var jag till Vasa och skriva tenter. Där efter åkte jag till Portugal på mitt sista läger. Jag var motiverad, eftersom utomhussäsongen började närma sig. Orolig var jag ändå av min egen hälsa.

Portugal lägret var också alldeles för hårt. Den skulle inte ha varit det, om jag skulle ha hållit mina lätta dagar veckor lätta, men då man är besatt med träningen, är det svårt att hålla vilodagar och korta länkar. Felet är mitt eget och ingen annans. Jag tränade för fel orsaker. Sista veckan i Portugal var jag ”surprise surprise” trött som fan.

Ninna min goda vän, mötte mig på en av Portugals härliga sandvägar och undrade varför jag satt under min träning. Jag svarade att jag var trött och jag hade en vilopaus. Hon förundrade stort över situationen, eftersom hon vet att jag inte sitter under vilan som är mellan dragen. Någonsin. Jag håller igång och koncentrerar mig inför nästa drag. Nu orkade jag helt enkelt inte.

Efter lägret blev jag sjuk. Jag hade 6 dagar på mig att bli frisk inför FM-halvmaran. De löjliga 5-6km:s joggingrundorna som jag gjorde två dagar före tävlingen, var rena plågan. Pulsen var skyhög, benen tegelstenar och huvudet helt tomt. Hur skulle jag orka springa 21km hårt?

Mellan Portugal och FM-halvmaran skulle jag åka upp till Vasa för att skriva tenter, men jag orkade inte ens gå upp för trapporna, så jag stannade hos Sebu. Jag sov och vilade den tiden. Och försökte hålla igång med träningen. Den veckan sprang jag kanske 40km före tävlingen. På lägren körde jag 140-180km i veckan.

Dagen före FM-halvmaran körde vi upp till Kuopio med Sebu. Han hjälpte mig så mycket och jag är så tacksam, att han kom med. Jag sprang trea i tävlingen. Det var min första FM- medalj i vuxnas serie. Jag kan inte förstå hur jag lyckades med det.  Jag tror jag sprang med viljesstyrka.

Efter halvmaran återhämtade jag mig aldrig. Jag trodde jag var återhämtad, men det var jag inte. När jag väl fick inbjudan till de nordiska mästerskapen på 10 000m, var jag taggad. Där skulle jag visa, vad jag går för. Jag hade tränat stenhårt sedan december, så nu var det dags att visa min kondition. Tyvärr, gick det inte så. Under tävlingen gav min kropp efter. Jag sprang 7.5km med smärtor i magen och högra vaden. Därefter avbröt jag. Mitt mål var så mycket mera…

Den tävlingen skakade om mig. Nu gick det inte mera att psyka till ett gott resultat, nu sade kroppen fysiskt emot. Jag insåg situtationen. Min kropp var trött och den tröttheten går inte bort med några dagars vila. Jag tog en två veckor lång träningsperiod, även om planen i första hand var att jag skulle fortsätta min tävlingssäsong. Jag tränade, men det gick inget vidare. Benen kändes som tegelstenar och tron på mig själv var bort blåst. Viljan att springa hårt och lyckas före mig framåt. Jag kunde inte tro, att inte träningen skulle ha bärt frukt. Jag borde ha haft totalvila i några veckor. Minst.

I slutet av maj hade jag samlat ihop mig själv psyksikt, men sedan blev min vänstra fot inflammerad. Det varade i 3.5månad.  Jag sprang rekord på 1500m, fick brons på U 23- FM på 5000m, men andra nämnvärda noteringar finns inte. Sommaren var tung, eftersom jag inte nådde upp till mina mål, men jag klarade mig ändå. Jag är ändå tacksam över sommaren, eftersom jag lärde mig mera än någonsin förut av mig själv och min kropp. Jag gjorde så stora misstag inom träningen, och ändå gick jag inte helt sönder.

Tack vare mina nära och kära klarade jag igenom sommaren. Sebu var mitt största stöd. Min dåvarande tränare är jag också mycket tacksam till, eftersom han orkade med mig. Min pappa hjälpte mig också massor. En ny bekantskap, som fick mig att delta ännu till Kaleva Spelen var Alexander Stubb. Han motiverade mig att fortsätta, men det viktigaste han gjorde var att han påminde mig varför jag springer eller varför man egentligen springer. Man springer för att det är roligt. Inte för att man måst. Tack vare honom fick jag glädjen tillbaka till löpningen och från den stunden har löpningen börjat rulla och jag har gjort det med glädje.

Efter Kaleva Spelen sprang jag för nöje Midnight run och blev tvåa. Därefter drog jag ännu en bantia, men det var för mycket för min inflammerade fot. Jag totalvilade i en vecka och efter det gjorde jag alternativ träning i två veckor. Det var början till min nya period.

I en vecka var jag tröttare en någonsin förut. Jag trodde jag hade nått trötthetsgränsen efter Portugal lägret, men nu såg jag svart varje gång jag steg upp och orkade knappt gå. Det var skrämmande. Kunde inte förstå hur jag hade låtit det gå så långt.

Efter det började kroppen återhämta sig. Mina krafter började komma tillbaka och den försäkrade flytten tillbaka till Helsingfors var en stor lättnad. Jag behövde inte mera pendla mellan Vasa och Helsingfors. (Mina vänner i Vasa saknar jag ändå massor.) Jag flyttade ihop med Sebu, bytte skola till Helsingfors Hanken och bytte i samma väva tränare till Kirsi Valasti.

Jag började ha en ordning igen. Jag började träna försiktigt, så att foten skulle hållas hel.

Nu tränar jag annorlunda och det känns bra. Jag är 100ggr klokare än för ett år sedan och 100ggr mera, en bättre idrottare än för ett år sedan. Nu vågar jag vila bättre än förut. Jag vågar exempelvis ibland redan cykla istället för att löpa, om foten känns dålig. Jag har nu 5 månader på mig att komma i top skick. Det räcker för mig. Jag väntar på sommaren, men njuter med fulla muggar av träningarna.

Nyårsloppet som jag deltog i var förresten rena drömmen. Jag sprang tvåa efter Johanna Kykyri. Jag är mera än nöjd och det var hur kul som helst. Tävlingen var mycket liten, men det var så roligt när människorna var så intresserade och glada.  Dessutom hann vi snacka med Johanna under upp- och nervärmingen, vilket var kul. Det är så fint att hon är i skick efter sina skador. Jag tror hon kommer att springa under kvalgränsen till VM-maran. Tsemppiä Johanna!

En bättre nyårsafton, kunde jag inte alltså ha haft. Tack vare Sebus familj kunde jag delta och förbereda mig normalt inför tävlingen. Tack Anki! :)

Det här året blir bra. Det vet jag nu redan.

Gott nytt år allesammans! 

Löpning

Jag älskar att springa. Då jag springer, lever jag i nuet. Det är de bästa stunderna. Det känns att jag är i liv. Jag behöver inte fundera på framtiden eller på det förflutna, bara njuta. Springa.

Idag sprang jag 2x4x100m med Sebu. Det var den bästa träningen på länge. Det fina med korta drag är, att jag har inte råd att fundera ens en liten bråkdelssekund på något annat, eftersom tiden försämras direkt. Så är det ännu för mig, eftersom jag är ännu ovan med korta drag.

Jag har inte ännu känt samma flow-känsla, som jag får då jag springer långa drag. Känslan, när kroppen och själen är ett och allting flyter av sig själv.

Som sagt, jag älskar löpning.

God jul

Jag önskar er alla en varm och skön jul! :)

Voittaja

Jos ylitän itseni, olen itseeni tyytyväinen. Riippuen päivästä, voi itseni ylittäminen olla melkein mitä vain.

Tänään 90 minuutin cross-training palauttava harjoitus oli minulle kova suoritus. Se ei ollut fyysisesti rankka. Keskisyke oli 131 ja vointi hyvä, mutta tänään tuo harjoitus otti psyykkisesti koville. 90 minuuttia tuntui ikuisuudelta. Harjoitus maistui ensimmäiset 30 minuuttia puulta. Mietin jo, että lopetan tähän ja teen tuon kyseisen harjoituksen illalla, mutta ikinä ei saa antaa periksi mielelle. Minun kehoni oli hyvän tuntuinen, niin en kuunnellut mitään tekosyitä. 

Ensimmäiset 30minuuttia olin turhautunut, mutta sen jälkeen havahduin omaan asenteeseen. Miten voin olla niin epäkiitollinen, kun jalkani ovat sen verran hyvässä kunnossa, että voin harjoitella? Miten voin edes ajatella negatiivisesti ja antaa tilaa periksiantamisen tunteelle? Jos minä haluan juosta kilpaa ja kovaa, en ikinä saa epäröidä suorituksen aikana. Jokainen harjoitus lasketaan ja vaikka tämä kyseinen harjoitus oli tylsä, en sitä saa miettiä. Tämä harjoitus oli yhtä tärkeä, kuin eilinen puntti ja lauantain VK, vaikka se oli huomattavasti tylsempi. Tämän jälkeen omistin harjotuksen mielenhallinnalle. Jos on tylsää/sattuu/väsyttää, niin en anna sille tunteelle valtaa. Etsin ne hyvät asiat tilanteesta ja keskityn taisteluun. 

Minä tein harjoituksen loppuun ja se tunne minkä siitä sain on kulla arvoinen. Minä olen voittaja. En antanut periksi. 

Hassua tässä on se, että minä jaksan juosta vaikka 180km viikossa ja opiskella sekä harjoitella itseni uuvuksiin verenmaku suussa, mutta sitten tulee päiviä kun 4km:n verkka voi olla yhtä helvettiä. Silloin asenne ratkaisee. Anaatko periksi tai päättääkö, että minä olen voittaja ja minä teen kuten suunnteltu.

Minä en aio antaa periksi. Ikinä. 

Halusin vain sanoa, että kyllä niitä hunojoa harjoituspäiviä on myös minulla. Silloin kun harjoitteleminen ei maistu, pitää vain jatkaa suunnitelman mukaan ja sitten se hyvä tunne tulee.

 

Talvi on ikävää aikaa juoksijoille, mutta kyllä ne sulat tiet tulevat vielä. Talvi on hyvää aikaa mielenhallinnalle. Nämä kelit haastavat sekä mielen että kehon. Itselleni eniten tämä kylmyys ja lumi rassaa mieltäni. Ei anneta sen vain vaikuttaa! Talven jälkeen olemme kaikki vielä vahvempia ja parempikuntoisa! 

Tsemppiä kaikille treenaajille! :)

Kiitokset sponsoreille!

Suuri kiitos Sportelitelle, joka antaa minulle mahdolliuuden olla mukana AimHigher projektissa.   Erityisen suuri kiitos menee kyllä Nikelle, joka on tehnyt minun harjoittelemisesta hyvin mieluisan. Olen niin kiitollinen kaikista varusteiteista ja tuesta. Jos Nike uskoo minuun, voit sinäkin uskoa. :)

Suunto on minun uusin sponsori,  ja olen jo rakastunut heidän kelloihin. Suunto Ambit on minun lemppari!

Suurin kiitos menee kyllä minun isälle, joka on alusta lähtien auttanut minua kaikin tavoin. Hän on minulle kaikki kaikessa ja ilman häntä en olisi löytänyt rakkainta lajia juoksua. Jag älskar dej pappa!



Tässä hieman kuvia Sporteliten onnistuneesta koulutuspäivästä.

Katsokaa ihmeessä myös tämä nettisivu:

http://www.aimhigher.fi/fi/merkki/urheilijat/chydenius-nina

Irtonaista

Ah, ja eiliset tonnit menivät niin helposti! Suunnitelma oli aloittaa 3.40 vauhdsta ja sitten pitää melko tasasta vauhtia yllä. Ensimmäinen tonni meni 3. 37 aivan itsestään. Vilkuilin hieman kelloa, mutta löysin todella nopeasti mukavan rytmin. Siitä vauhti kiihtyi parisen sekuntia joka tonnilla ja palautusta oli pari minuuttia, paitsi kolmannen jälkeen, kun vatsa meni sekasin. Silloin palautusta kertyi lähemmäs 4min. Onneksi vatsa kesti sitten viimeiset kolme vetoa. Hieman stressaannuin tilanteesta ja kiristin huomaamatta turhan paljon vauhtia, mutta sain sen rauhoitettua. Sarjasta tuli todella hyvä ja tonnit eivät ikinä ole tuntuneet näin helpoilta.

Ensi kerralla en syö vihannespohjasta lounasta noin lähellä harjoitusta. Kuidut tulevat suoraan läpi. Sen tiesin, mutta annos oli niin pieni niin luulin, että vatsa oli kestänyt. Kokeilemalla oppii! Lauantain VK:lle aion syödä lounaaksi keittoa. Keitto sisältää hyvin nestettä ja se pitäsi pysyä hyvin sisällä. Hassua jotenkin taas yrittää löytää hyvää ruokavaliota. Vatsa on nyt herkempi kuin ennen, joten pitää löytää uudestaan ne oikeat ja sopivat "kisa-ruoat".

Tänään on tiedossa 17km lenkki ja illalla minulla on hieronta. Siinä välissä olen koulussa ja muuten on aika leppoisa päivä. Ulkona on kylmä, mutta minä olen saanut lainata Sebun villa alusasua, muiden varustusten alle. Villa-alusasu on kyllä nyt aivan ehdoton, kun mittari näyttää -14 astetta. Pelottaa vain kurkun puolesta, kun eilen juoksin kovaa hallissa ja tänään ulkona pitkää lenkkiä.

Nyt tuntuu taas, että minulla on arki ja rutiinit kasassa näin viikonlopun ja muuton jälkeen.
Juoksu on irtonaista, mutta elämä kasassa! :)

P.S Irtoinainen juoksu on siis hyvä asia. Jalat rullaavat ja askel on kevyttä.

Talvi tuli

Viime torstaina alkoi muistaakseni kunnon talvi. Aamuverkan tein ulkona ja kiihytvän juoksun ja kv-treenin tein sisällä. Harjoitukset menivät hyvin. Torstai iltana alkoi sataa lunta toden teolla ja ihmettelin suuresti, miten ihmeessä tulen selviämään tämän talven...

Perjantai aamuna oli lumimyrsky. Minä päätin, että tänä vuonna en aio juosta kaikkia harjoituksia matolla, joten lähdin myrskyn sekaan juoksemaan. Se oli hauska ja haastava lenkki. Lunta oli joka paikassa ja lunta pyrytti joka suunnasta. Minä taistelin lunta vastaan ja olo oli voittamaton. Sykkeet olivat matalat ja askel kulki lumihangessakin. Hymyilin melkein koko lenkin ajan ja tunsin itseni aivan hulluksi. Kun jokin asia tuntuu epämielyttävältä, sen voi aina muuttaa omaksi haasteeksi. Näin kävi perjantaina. Perjantai iltana minulla oli kova harjoitus, jonka tein ihan suosiolla matolla. 2x3km+1km 12.07,11.30+ 3.32. Tuntu hyvältä! :)

Launataina pidin lepoa, kun olo ei ollut hyvä ja jalat aika herkät ja koska muutin Sebun luokse virallisesti. Muutossa meni melkoisesti aikaa. Viikonlopun kruunasi sunnuntain 30km:n lenkki (2h 35min) ja pizza illallinen. Ohjelmassa oli 25km, mutta se tuntui tylsältä, joten nostin panoksia ja päätin 10km:n kohdalla juosta 30km. Pieni porkkana matkan varrelle. Ei se loppupeleissä hirmuisesti muuta, jos juoksee 25 tai 30km. Viimeiset kilometrit olivat ne parhaat. :) Minulla oli vettä mukana, mutta se jäätyi. :D Tuo oli muuten ensimmäinen "pitkälenkki+pizza-päivä" minkä olen ikinä pitänyt. YES! :) 

Sebun kodista kehittyy ajan myötä meidän yhteinen koti. Olemme molemmat iloisisa tästä. Olen niin väsynyt reissaamaan kahden asunnon välissä. Näin on helpompi ja kivempi. Eilen olimme Ikeassa ja mukaan tuli melkoisesti juttuja. Suuremmat ostokset ovat tosin vielä paperilla.

Tänään tein 7km:n kiihtyvän aamuverkan+ kv jumpan. Kohta puolin menen Myllypuroon juoksemaan 6x1000m. YES! :) Olisi ollut pari luentoa tänään, mutta minulla oli Henriikan kanssa tapaaminen, joten koulu sai jäädä. Valitettavasti. Tapaaminen oli tosin hyvin hyödyllinen. Viikonlopun jälkeen oli hyvä kasata ajatukset ja muistuttaa missä vaiheessa olen. 

Minä muuten inhoan kylmää. Viime vuonna tähän aikaan minua motivoi Etelä-Afrikan 4 viikon leiri, joka alkoi 21.12.2012. Nyt minulla ei valitettavasti ole leiriä tiedossa, kun tukia leikattiin, mutta minä aion näyttää kaikille, että olen kovemassa kunnossa kun koskaan ennen tänä kesänä. Kun minä juoksen EM-rajan rikki toivon saavani jostain tukea. Ei kai se ole liikaa vaadittu?

Nyt minulla ei ole muuta vaihtoehtoa, kun vain harjoitella kylmässä ja ottaa kaiken irti tästä.