År 2012 var för mig mycket
händelserikt. Exakt ett år sedan, var jag på ett fyra veckor långt
träningsläger i Syd-Afrika. Lägret var super på alla vis! Träningen flöt och
jag fick njuta av värmen. Fast jag hade alldeles för mycket mängd i mitt
träningsprogram, fungerade löpningen.
Jag inledde min hallsäsong i
slutet av januari. Jag sprang två rekord, även om benen inte kändes helt bra.
Jag fortsatte med några tävlingar, men tränade på som en galning och studerade.
Jag insåg inte då, att jag gick upp i varv. Sömnbristen var enormt hög och i
slutet av februari, då jag skulle tävla mina sista inomhus tävlingar var jag
otroligt trött. Jag bara väntade att avsluta den minimala tävlingssäsongen, som
i själva verket var en lättare period för mig träningsmässigt. Jag var besatt
av träningsmängd och ville bara köra på med träningen. Tävlingarna var tunga
för psyket. Under hallsäsongen gjorde jag ändå två rekord och sprang silver på
U23-FM på 3000m.
Direkt efter tävlingssäsongen
åkte jag till Teneriffa, där jag körde ett stenhårt två veckor långt läger.
Efter en vecka var jag färdig. Skulle inte ha orkat träna, men tränade ändå. Det
grymma med det här var att jag hade vant mig med den eviga tröttheten och
”täysijumin” som jag var i, så jag hade glömt hur det kändes att springa lätt.
Efter Teneriffa var jag till Vasa och skriva tenter. Där efter åkte jag till
Portugal på mitt sista läger. Jag var motiverad, eftersom utomhussäsongen
började närma sig. Orolig var jag ändå av min egen hälsa.
Portugal lägret var också
alldeles för hårt. Den skulle inte ha varit det, om jag skulle ha hållit mina
lätta dagar veckor lätta, men då man är besatt med träningen, är det svårt att
hålla vilodagar och korta länkar. Felet är mitt eget och ingen annans. Jag tränade
för fel orsaker. Sista veckan i Portugal var jag ”surprise surprise” trött som
fan.
Ninna min goda vän, mötte mig på
en av Portugals härliga sandvägar och undrade varför jag satt under min
träning. Jag svarade att jag var trött och jag hade en vilopaus. Hon förundrade
stort över situationen, eftersom hon vet att jag inte sitter under vilan som är
mellan dragen. Någonsin. Jag håller igång och koncentrerar mig inför nästa
drag. Nu orkade jag helt enkelt inte.
Efter lägret blev jag sjuk. Jag
hade 6 dagar på mig att bli frisk inför FM-halvmaran. De löjliga 5-6km:s
joggingrundorna som jag gjorde två dagar före tävlingen, var rena plågan.
Pulsen var skyhög, benen tegelstenar och huvudet helt tomt. Hur skulle jag orka
springa 21km hårt?
Mellan Portugal och FM-halvmaran
skulle jag åka upp till Vasa för att skriva tenter, men jag orkade inte ens gå
upp för trapporna, så jag stannade hos Sebu. Jag sov och vilade den tiden. Och
försökte hålla igång med träningen. Den veckan sprang jag kanske 40km före
tävlingen. På lägren körde jag 140-180km i veckan.
Dagen före FM-halvmaran körde vi
upp till Kuopio med Sebu. Han hjälpte mig så mycket och jag är så tacksam, att
han kom med. Jag sprang trea i tävlingen. Det var min första FM- medalj i
vuxnas serie. Jag kan inte förstå hur jag lyckades med det. Jag tror jag sprang med viljesstyrka.
Efter halvmaran återhämtade jag
mig aldrig. Jag trodde jag var återhämtad, men det var jag inte. När jag väl
fick inbjudan till de nordiska mästerskapen på 10 000m, var jag taggad. Där
skulle jag visa, vad jag går för. Jag hade tränat stenhårt sedan december, så
nu var det dags att visa min kondition. Tyvärr, gick det inte så. Under
tävlingen gav min kropp efter. Jag sprang 7.5km med smärtor i magen och högra
vaden. Därefter avbröt jag. Mitt mål var så mycket mera…
Den tävlingen skakade om mig. Nu
gick det inte mera att psyka till ett gott resultat, nu sade kroppen fysiskt
emot. Jag insåg situtationen. Min kropp var trött och den tröttheten går inte
bort med några dagars vila. Jag tog en två veckor lång träningsperiod, även om
planen i första hand var att jag skulle fortsätta min tävlingssäsong. Jag
tränade, men det gick inget vidare. Benen kändes som tegelstenar och tron på
mig själv var bort blåst. Viljan att springa hårt och lyckas före mig framåt.
Jag kunde inte tro, att inte träningen skulle ha bärt frukt. Jag borde ha haft
totalvila i några veckor. Minst.
I slutet av maj hade jag samlat
ihop mig själv psyksikt, men sedan blev min vänstra fot inflammerad. Det varade
i 3.5månad. Jag sprang rekord på
1500m, fick brons på U 23- FM på 5000m, men andra nämnvärda noteringar finns
inte. Sommaren var tung, eftersom jag inte nådde upp till mina mål, men jag
klarade mig ändå. Jag är ändå tacksam över sommaren, eftersom jag lärde mig
mera än någonsin förut av mig själv och min kropp. Jag gjorde så stora misstag
inom träningen, och ändå gick jag inte helt sönder.
Tack vare mina nära och kära
klarade jag igenom sommaren. Sebu var mitt största stöd. Min dåvarande tränare
är jag också mycket tacksam till, eftersom han orkade med mig. Min pappa
hjälpte mig också massor. En ny bekantskap, som fick mig att delta ännu till
Kaleva Spelen var Alexander Stubb. Han motiverade mig att fortsätta, men det
viktigaste han gjorde var att han påminde mig varför jag springer eller varför
man egentligen springer. Man springer för att det är roligt. Inte för att man
måst. Tack vare honom fick jag glädjen tillbaka till löpningen och från den stunden
har löpningen börjat rulla och jag har gjort det med glädje.
Efter Kaleva Spelen sprang jag
för nöje Midnight run och blev tvåa. Därefter drog jag ännu en bantia, men det
var för mycket för min inflammerade fot. Jag totalvilade i en vecka och efter
det gjorde jag alternativ träning i två veckor. Det var början till min nya
period.
I en vecka var jag tröttare en
någonsin förut. Jag trodde jag hade nått trötthetsgränsen efter Portugal
lägret, men nu såg jag svart varje gång jag steg upp och orkade knappt gå. Det
var skrämmande. Kunde inte förstå hur jag hade låtit det gå så långt.
Efter det började kroppen
återhämta sig. Mina krafter började komma tillbaka och den försäkrade flytten
tillbaka till Helsingfors var en stor lättnad. Jag behövde inte mera pendla
mellan Vasa och Helsingfors. (Mina vänner i Vasa saknar jag ändå massor.) Jag
flyttade ihop med Sebu, bytte skola till Helsingfors Hanken och bytte i samma
väva tränare till Kirsi Valasti.
Jag började ha en ordning igen.
Jag började träna försiktigt, så att foten skulle hållas hel.
Nu tränar jag annorlunda och det
känns bra. Jag är 100ggr klokare än för ett år sedan och 100ggr mera, en bättre
idrottare än för ett år sedan. Nu vågar jag vila bättre än förut. Jag vågar
exempelvis ibland redan cykla istället för att löpa, om foten känns dålig. Jag
har nu 5 månader på mig att komma i top skick. Det räcker för mig. Jag väntar
på sommaren, men njuter med fulla muggar av träningarna.
Nyårsloppet som jag deltog i var
förresten rena drömmen. Jag sprang tvåa efter Johanna Kykyri. Jag är mera än
nöjd och det var hur kul som helst. Tävlingen var mycket liten, men det var så
roligt när människorna var så intresserade och glada. Dessutom hann vi snacka med Johanna
under upp- och nervärmingen, vilket var kul. Det är så fint att hon är i skick
efter sina skador. Jag tror hon kommer att springa under kvalgränsen till
VM-maran. Tsemppiä Johanna!
En bättre nyårsafton, kunde jag
inte alltså ha haft. Tack vare Sebus familj kunde jag delta och förbereda mig
normalt inför tävlingen. Tack Anki! :)
Det här året blir bra. Det vet
jag nu redan.
Gott nytt år allesammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar