Funderingar

Jag är 21 år. Det var nästan 3 år sedan jag kom ut ur sjukhuset. Där var jag i typ 5månader. Det var min räddning. Jag hatade det, men samtidigt var det skönt att få vara sjuk, inte kämpa med allt annat samtidigt.

40kg vägde jag som minst. Jag blev sjuk när jag var 16år, men det blev först riktigt allvarligt under mitt utbytesår i California. Sakta kröp den fram, tog större delar av min kropp, blev strängare hela tiden. Jag var dålig, lydde inte tillräckligt, hade inte tillräckligt självdisciplin, tränade för lite, åt för mycket. Tillslut nådde jag botten, ville inte mera fortsätta. Låg på golvet i mitt rum o grät, slog huvudet i väggen, spydde maten ur mig, men det viktigaste med det var att bestraffa mig. Spydde tills halsen blödde. For ut och träna, hjärtat klappade, men jag var lätt igen och fick börja på nytt.

Nästa timme, skulle vara en ny början till ett friskt liv. Jag lovade så många gånger, att det var sista gången jag skulle spy, det var sista gången jag skulle mäta min mat, räkna kalorier, få ångest, inte orka bry mig mera över mat. Jag ville kontrollera över mig själv, och inte låta maten kontrollera över mig. Jag har inte ännu lyckats, men tiden visar...

Nu ca. 10 kg tyngre mår jag oftast mycket bättre både psykiskt och fysiskt. Men den är med mig varje dag, vid varje måltid, butiksresa etc... Den är fast i mig, har tagit ett riktigt hårt grepp om mig. Försöker hela tiden få makten. Alla mina svaga stunder är en chans för den att attackera. Den har gjort det. Några gånger har jag fallit. Nu är jag vid det skedet att jag har lärt mig att ignorera den, men då ångesten kryper fram kommer den med. För några sekunder, vill jag fara med och bara låta det gå. Men som tur har jag så många viktiga människor och saker i mitt liv som ja inte vill förstöra. Framför allt vill jag inte såra min familj och vänner, men orsaken varför jag måste hållas i skick är löpningen. Jag älskar det, jag känner mig bra då jag gör det. Löpningen ger mig så mycket, rutiner, välkänsla, vänner.. Ett innehåll till mitt liv, en orsak att fara framåt. En orsak att hållas frisk.

Det konstiga är att jag planerade bara att äta riktigt hälsosamt. Det var allting, 3månader senare åt jag 0.5dl bär till frukost och 0.5l kaffe/eller te. Hälsosamt? Absolut inte. På sjukhuset gällde det att äta mycket mera, men vikten sjönk ändå. Har många gånger försökt köra sjukhusdieten på nytt, men har "tyvärr" misslyckats, jag är för snål.

Jag som en klok 21-åring, borde inte vara såhär löjlig, men tyvärr är jag det. Det handlar inte egentligen om att vara smal, det handlar om att ha kontroll över livet, sig själv. Har jag nu kontroll över något? Nej, det har jag inte. Skrämmer det mig? Som f*n kan jag berätta!

Vad skall jag nu göra? Är jag känslomässigt skadad? Kommer jag någonsin att vara normal igen?
Kommer jag att någonsin älska mig själv?

Kära vänner, jag publicerar detta inlägg, eftersom jag vill gå vidare, släppa loss. Få sakerna sagda och inte mera gå runt. Den säger ändå i mitt huvud, att det här är en varning, men mitt friska jag säger att det här är också friskt.

Sov gott i morgon skall jag löpa hårt så in i helsike! :)