Tänään oli hyvä päivä. Harjoitukset menivät juuri kuin pitikin. Aurinko paistoi heti aamusta, ja olin uimassa yhden hotellin uima- altaassa sekä meressä. Nyt on punaset kasvot... :/ Iiik!
Mari, yksi huonetovereistani on aivan ihana! Hän on niin tasapainoinen, järkevä ja hauska. En ole ennen tätä tuntenut häntä lainkaan, mutta nyt tämän leirin aikana asumme samassa asunnossa. Oikein kivaa!
Syöminen onnistuu, kiitos Marin. :) Pitää vain "tsempata"!
Ciao!
onsdag 30 mars 2011
lördag 26 mars 2011
26.3.2011
Tänään oli sitten lähtö portugaliin. Aikainen herätys ei haitannut, eikä tieto siitä että matkasta tulee pitkä. En ole ollut kokonaan yksin pitkään aikaan, paitsi treenatessa, mutta se on eri asia. Oli itse asiassa helpottavaa päästä hetken olemaan yksin. Paljon mietittävää… Jälleen kerran pappa oli järjestänyt kaiken, kun tulin kotiin. Hän tuli hakemaan asemalta, oli ostanut ruokaa mitä syön, tankannut auton, järjestellyt asioita minun vuoksi. Hän on niin hieno ihminen. Ja niin, heräsi 04.00 viemään minut lentokentälle.
Eilinen tv-reipas, joka kiihtyi kovaan meni hyvin. Juoksin sen matolla yllättävän kovalla vauhdilla ja sykkeet eivät nousseet yhtään liian korkealle, 180 nousi lopussa 190. (max. sykkeeni on n. 210) Harmittavaa on, että nyt minulla on jalkapohjat, alaselkä ja nilkat todella jumissa. Ikinä ei selkä ole ollut näin kipeä. Onneksi on päivän määränpää harjoitusleiri, niin siellä sitten jaksaa venytellä ja tehdä lihaksia huoltavia harjoituksia. Aion harjoitella laadukkaasti ja ajatuksella.
Tässä olisi nyt viiden viikon jakso täyspainotteisesti juoksua, pyöräilyä ja jumppailua. Ehkäpä jopa hieman uintia ja joogaa. Ja niin tietenkin venyttelytä. On hauska lähteä juuri nyt leirille. Ajoitus ei voisi olla parempi. Viimeinen jakso alkoi viime viikolla, eli nyt olisi tiedossa omaa opiskelua ja sen sellaista. Ja sitten tietenkin haluan kesäksi aivan ”tikki”- kuntoon. Aion ottaa treeni kerrallaan, mutta tietenkin pitää viikon kovat harjoitukset korvan takana, jotta ei innostu harjoittelemaan yli edeltävällä päivällä.
Olen kateellinen niille, jotka pystyvät leireilemään yhdessä kumppaninsa kanssa ja elämään samanlaista arkea. Asiallahan on tietenkin varjopuoli… Ehkä on aivan terveellistä nyt vaan lähteä ilman häntä. Harmi vaan että kun palaan kotiin, en tiedä onko hän Vaasassa tai Helsingissä tai mitä hän ylipäätänsä aikoo tehdä sen viikon aikana kun olen Suomessa. Minun toive olisi, että hän vain rytmittäsi arjen hieman inhimillisemmin. ( menee nukkumaan n. 23 maissa, eikä 1-2 maissa ja, että hän voisi nähdä hieman pidemmälle kun yhden tunnin eteenpäin…)
Älkää nyt missään nimessä luulko, että olen hänelle vihainen. Kai ihminen saa toivoa ääneen? Sitä paitsi, tuo ”ongelma” ei ole niin merkittävä. Se harmittaa välillä, mutta niin paljon hyvää kun hän tuo tullessaan, niin menkööt nukkumaan 01.00 arkena ja herätkööt sitten vaikka 11-13 maissa.
Olen hieman huolestunut selästäni, toivottavasti se olisi vain jumissa siitä että olen matkustellut sekä juossut kovalla juoksumatolla… Nyt kun odottelen Faroon lentoa 9 (!!!) tuntia, voisin hieman tutkailla ympäristöä. Ehkä siellä olisi hotelli jossain lähellä, jossa voisin hyvällä tuurilla saada hieronnan sekä lepuuttelupaikan. Toinen aisa, jonka aion järjestää on, vaihtoehto kulkuneuvot Lissabonista Faroon.
lördag 19 mars 2011
19.3.2011
Hyvä päivä
Aamu herättely lenkki sujui mukavasti. Eilinen tosin ei sujunut lainkaan. Kevyt nopeustreeni, joka tuntui oikein tahmealta.
Päivän Aktia- maantie cup sujui paremmin mitä olin uskaltanut odottaa. Maantie 10km aikaan 38.14, eli noin 1minuutin parannus viime vuodesta. Hurraa! Olisi lähtenyt vielä kovempaa, jos tie ei olisi ollut uuden lumen peitossa. Muuta olen tyytyväinen ja iloinen. Viime vuodesta tämä palautuminen on hieman parantunut. Kävin hierojalla, söin, katsoin elokuvan perheeni kanssa, söin ja nyt menen ilta kävelylle koiramme kanssa. En jaksa mitenkään lähteä minnekkään. Tänään haluan levätä.
Pappa on niin kiltti. Hän huolehtii minusta niin. Hoitaa kaiken ja yrittään niin kovasti. En taida näyttää kiitollisuuttaan tarpeeksi...
Valmentajani Kimmo taas on aivan mieletön. Eilinen "angsti"- viesti oli kai minulta jonkunlainen avunhuuto/ huomionkaipaus. Kimmo vastatsi siihen. Kiitos Kimmo, että välität! Tänään kilpailun jälkeen puhuimme perus- asiat läpi, mutta sitten hän myös kertoi lukeneensa eilisen viestin. Ne asiat mitä hän sanoi, olivat juuri mitä tarvitsin kuulla. Olen tuntenut itseni hyvin yksinäiseksi, kun en ole pystynyt puhumaan perheeni tai ystävieni tai larin kanssa. Kimmo antoi minulle niin paljon voimia. Hän on hyvä ihminen.
En ymmärrä miten hän jaksaa huolehtia kaikista, hänen perheestään sekä kaikista valmennettavistaan..Kuka huolehtii hänestä?
Aamu herättely lenkki sujui mukavasti. Eilinen tosin ei sujunut lainkaan. Kevyt nopeustreeni, joka tuntui oikein tahmealta.
Päivän Aktia- maantie cup sujui paremmin mitä olin uskaltanut odottaa. Maantie 10km aikaan 38.14, eli noin 1minuutin parannus viime vuodesta. Hurraa! Olisi lähtenyt vielä kovempaa, jos tie ei olisi ollut uuden lumen peitossa. Muuta olen tyytyväinen ja iloinen. Viime vuodesta tämä palautuminen on hieman parantunut. Kävin hierojalla, söin, katsoin elokuvan perheeni kanssa, söin ja nyt menen ilta kävelylle koiramme kanssa. En jaksa mitenkään lähteä minnekkään. Tänään haluan levätä.
Pappa on niin kiltti. Hän huolehtii minusta niin. Hoitaa kaiken ja yrittään niin kovasti. En taida näyttää kiitollisuuttaan tarpeeksi...
Valmentajani Kimmo taas on aivan mieletön. Eilinen "angsti"- viesti oli kai minulta jonkunlainen avunhuuto/ huomionkaipaus. Kimmo vastatsi siihen. Kiitos Kimmo, että välität! Tänään kilpailun jälkeen puhuimme perus- asiat läpi, mutta sitten hän myös kertoi lukeneensa eilisen viestin. Ne asiat mitä hän sanoi, olivat juuri mitä tarvitsin kuulla. Olen tuntenut itseni hyvin yksinäiseksi, kun en ole pystynyt puhumaan perheeni tai ystävieni tai larin kanssa. Kimmo antoi minulle niin paljon voimia. Hän on hyvä ihminen.
En ymmärrä miten hän jaksaa huolehtia kaikista, hänen perheestään sekä kaikista valmennettavistaan..Kuka huolehtii hänestä?
fredag 18 mars 2011
Funderingar
Jag är 21 år. Det var nästan 3 år sedan jag kom ut ur sjukhuset. Där var jag i typ 5månader. Det var min räddning. Jag hatade det, men samtidigt var det skönt att få vara sjuk, inte kämpa med allt annat samtidigt.
40kg vägde jag som minst. Jag blev sjuk när jag var 16år, men det blev först riktigt allvarligt under mitt utbytesår i California. Sakta kröp den fram, tog större delar av min kropp, blev strängare hela tiden. Jag var dålig, lydde inte tillräckligt, hade inte tillräckligt självdisciplin, tränade för lite, åt för mycket. Tillslut nådde jag botten, ville inte mera fortsätta. Låg på golvet i mitt rum o grät, slog huvudet i väggen, spydde maten ur mig, men det viktigaste med det var att bestraffa mig. Spydde tills halsen blödde. For ut och träna, hjärtat klappade, men jag var lätt igen och fick börja på nytt.
Nästa timme, skulle vara en ny början till ett friskt liv. Jag lovade så många gånger, att det var sista gången jag skulle spy, det var sista gången jag skulle mäta min mat, räkna kalorier, få ångest, inte orka bry mig mera över mat. Jag ville kontrollera över mig själv, och inte låta maten kontrollera över mig. Jag har inte ännu lyckats, men tiden visar...
Nu ca. 10 kg tyngre mår jag oftast mycket bättre både psykiskt och fysiskt. Men den är med mig varje dag, vid varje måltid, butiksresa etc... Den är fast i mig, har tagit ett riktigt hårt grepp om mig. Försöker hela tiden få makten. Alla mina svaga stunder är en chans för den att attackera. Den har gjort det. Några gånger har jag fallit. Nu är jag vid det skedet att jag har lärt mig att ignorera den, men då ångesten kryper fram kommer den med. För några sekunder, vill jag fara med och bara låta det gå. Men som tur har jag så många viktiga människor och saker i mitt liv som ja inte vill förstöra. Framför allt vill jag inte såra min familj och vänner, men orsaken varför jag måste hållas i skick är löpningen. Jag älskar det, jag känner mig bra då jag gör det. Löpningen ger mig så mycket, rutiner, välkänsla, vänner.. Ett innehåll till mitt liv, en orsak att fara framåt. En orsak att hållas frisk.
Det konstiga är att jag planerade bara att äta riktigt hälsosamt. Det var allting, 3månader senare åt jag 0.5dl bär till frukost och 0.5l kaffe/eller te. Hälsosamt? Absolut inte. På sjukhuset gällde det att äta mycket mera, men vikten sjönk ändå. Har många gånger försökt köra sjukhusdieten på nytt, men har "tyvärr" misslyckats, jag är för snål.
Jag som en klok 21-åring, borde inte vara såhär löjlig, men tyvärr är jag det. Det handlar inte egentligen om att vara smal, det handlar om att ha kontroll över livet, sig själv. Har jag nu kontroll över något? Nej, det har jag inte. Skrämmer det mig? Som f*n kan jag berätta!
Vad skall jag nu göra? Är jag känslomässigt skadad? Kommer jag någonsin att vara normal igen?
Kommer jag att någonsin älska mig själv?
Kära vänner, jag publicerar detta inlägg, eftersom jag vill gå vidare, släppa loss. Få sakerna sagda och inte mera gå runt. Den säger ändå i mitt huvud, att det här är en varning, men mitt friska jag säger att det här är också friskt.
Sov gott i morgon skall jag löpa hårt så in i helsike! :)
40kg vägde jag som minst. Jag blev sjuk när jag var 16år, men det blev först riktigt allvarligt under mitt utbytesår i California. Sakta kröp den fram, tog större delar av min kropp, blev strängare hela tiden. Jag var dålig, lydde inte tillräckligt, hade inte tillräckligt självdisciplin, tränade för lite, åt för mycket. Tillslut nådde jag botten, ville inte mera fortsätta. Låg på golvet i mitt rum o grät, slog huvudet i väggen, spydde maten ur mig, men det viktigaste med det var att bestraffa mig. Spydde tills halsen blödde. For ut och träna, hjärtat klappade, men jag var lätt igen och fick börja på nytt.
Nästa timme, skulle vara en ny början till ett friskt liv. Jag lovade så många gånger, att det var sista gången jag skulle spy, det var sista gången jag skulle mäta min mat, räkna kalorier, få ångest, inte orka bry mig mera över mat. Jag ville kontrollera över mig själv, och inte låta maten kontrollera över mig. Jag har inte ännu lyckats, men tiden visar...
Nu ca. 10 kg tyngre mår jag oftast mycket bättre både psykiskt och fysiskt. Men den är med mig varje dag, vid varje måltid, butiksresa etc... Den är fast i mig, har tagit ett riktigt hårt grepp om mig. Försöker hela tiden få makten. Alla mina svaga stunder är en chans för den att attackera. Den har gjort det. Några gånger har jag fallit. Nu är jag vid det skedet att jag har lärt mig att ignorera den, men då ångesten kryper fram kommer den med. För några sekunder, vill jag fara med och bara låta det gå. Men som tur har jag så många viktiga människor och saker i mitt liv som ja inte vill förstöra. Framför allt vill jag inte såra min familj och vänner, men orsaken varför jag måste hållas i skick är löpningen. Jag älskar det, jag känner mig bra då jag gör det. Löpningen ger mig så mycket, rutiner, välkänsla, vänner.. Ett innehåll till mitt liv, en orsak att fara framåt. En orsak att hållas frisk.
Det konstiga är att jag planerade bara att äta riktigt hälsosamt. Det var allting, 3månader senare åt jag 0.5dl bär till frukost och 0.5l kaffe/eller te. Hälsosamt? Absolut inte. På sjukhuset gällde det att äta mycket mera, men vikten sjönk ändå. Har många gånger försökt köra sjukhusdieten på nytt, men har "tyvärr" misslyckats, jag är för snål.
Jag som en klok 21-åring, borde inte vara såhär löjlig, men tyvärr är jag det. Det handlar inte egentligen om att vara smal, det handlar om att ha kontroll över livet, sig själv. Har jag nu kontroll över något? Nej, det har jag inte. Skrämmer det mig? Som f*n kan jag berätta!
Vad skall jag nu göra? Är jag känslomässigt skadad? Kommer jag någonsin att vara normal igen?
Kommer jag att någonsin älska mig själv?
Kära vänner, jag publicerar detta inlägg, eftersom jag vill gå vidare, släppa loss. Få sakerna sagda och inte mera gå runt. Den säger ändå i mitt huvud, att det här är en varning, men mitt friska jag säger att det här är också friskt.
Sov gott i morgon skall jag löpa hårt så in i helsike! :)
onsdag 16 mars 2011
Onsdag
Hejsan!
Morgonträningen var toppen, sprang den med Ninna. Kvällsträningen var toppen, sprang den med Toni. Vasa är toppen. Tänk vad kul när jag får träna med olika människor, olika träningar och på olika tider.
Kvällsträningen gick nästan perfekt. Jag drog 3, 2 och 1km drag. Farten ökade mot slutet, benen kändes lätta och bra. :) Jag är såå taggad inför lördagens aktia cup. Ingen stress, ingen panik. Jag far bara och löper ett bra lopp. Under 40min skulle dock vara trevligt, men om de inte går, så går det inte. Känslan i benen är det viktigaste.
Toni tränar till Helsinki City Marathon 2011. Han tränar en hel del med mej, vilket är jättekul! Han körde också hårt idag, men han drog 3+ 2'1km drag. Helt otroligt att han löper så bra, fast han inte har tränat löpning så länge! Hans teknik är bra, och jag tror han kommer att löpa en bra tid, om hans förberedelser lyckas. Hhan är väldigt medveten om kosten, träningen och vilan, men 42.5km är en lång väg, där kroppen kan plötsligt säga emot. Jag hoppas verkligen att allt skulle gå som smort för honom på HCM. Det skulle vara kul att all den träning vi nu gör skulle bära frukt!
Nu skall jag njuta av den lediga kvällen!
Morgonträningen var toppen, sprang den med Ninna. Kvällsträningen var toppen, sprang den med Toni. Vasa är toppen. Tänk vad kul när jag får träna med olika människor, olika träningar och på olika tider.
Kvällsträningen gick nästan perfekt. Jag drog 3, 2 och 1km drag. Farten ökade mot slutet, benen kändes lätta och bra. :) Jag är såå taggad inför lördagens aktia cup. Ingen stress, ingen panik. Jag far bara och löper ett bra lopp. Under 40min skulle dock vara trevligt, men om de inte går, så går det inte. Känslan i benen är det viktigaste.
Toni tränar till Helsinki City Marathon 2011. Han tränar en hel del med mej, vilket är jättekul! Han körde också hårt idag, men han drog 3+ 2'1km drag. Helt otroligt att han löper så bra, fast han inte har tränat löpning så länge! Hans teknik är bra, och jag tror han kommer att löpa en bra tid, om hans förberedelser lyckas. Hhan är väldigt medveten om kosten, träningen och vilan, men 42.5km är en lång väg, där kroppen kan plötsligt säga emot. Jag hoppas verkligen att allt skulle gå som smort för honom på HCM. Det skulle vara kul att all den träning vi nu gör skulle bära frukt!
Nu skall jag njuta av den lediga kvällen!
tisdag 15 mars 2011
Tisdag
Hej o hå allihopa!
Den senaste tiden har varit riktigt stressig. Förra veckan började tent veckan, som nu fortsätter. Usch, det är inget kul. Sedan hade jag ju förstås ett läger från torsdag till söndag. Det var riktigt kul och bra, men det tråkiga var att tent- läsningen blev till ganska lite. Jag läste då jag kunde, men det fanns inte så mycket fritid.
Annars var Pajulahti- lägret riktigt bra. Vi gjorde mjölksyre test, vilket visade att min kondition har blivit bättre. Helt super nice!!! Springtesten gick riktigt bra och jag är mycket glad över det. Det känns nu igen som om jag har bra möjligheter att löpa fort och komma i en riktigt bra form till sommaren. Det deppiga är att 400-800m gruppen hade kroppsanalys. Det var inget kul att jämföra sig själv med dem, eftersom brudarna är i top- skick...
Idag har jag o Lari varit tillsammans i 2år och 10 månader, hurraa för oss! Han är en riktig prins. <3
Den senaste tiden har varit riktigt stressig. Förra veckan började tent veckan, som nu fortsätter. Usch, det är inget kul. Sedan hade jag ju förstås ett läger från torsdag till söndag. Det var riktigt kul och bra, men det tråkiga var att tent- läsningen blev till ganska lite. Jag läste då jag kunde, men det fanns inte så mycket fritid.
Annars var Pajulahti- lägret riktigt bra. Vi gjorde mjölksyre test, vilket visade att min kondition har blivit bättre. Helt super nice!!! Springtesten gick riktigt bra och jag är mycket glad över det. Det känns nu igen som om jag har bra möjligheter att löpa fort och komma i en riktigt bra form till sommaren. Det deppiga är att 400-800m gruppen hade kroppsanalys. Det var inget kul att jämföra sig själv med dem, eftersom brudarna är i top- skick...
Idag har jag o Lari varit tillsammans i 2år och 10 månader, hurraa för oss! Han är en riktig prins. <3
tisdag 8 mars 2011
Päivän harjoitus
Tänään aamuharjoitus meni oikein mukavasti. Sykkeet nousi rauhallisesti ja jalat tuntuivat hyviltä. Illan harjoitus oli ihana! Oli aivan ihanaa juosta ulkona auringonpaisteessa. Vauhti tuntui kovalta vaikka syke oli alhanen. Hyvä yhdistelmä! :)
Ciao!
Ciao!
GRATTIS ISABELLA på födelsedagen och glad kvinnodag! :)
Grattis kära syster på födelsedagen! Hon fyllde idag 23 år. Isabella studerar design i en väldigt respekterad skola i Paris och hon har dessutom klarat sig väl. Isabella är en utåtriktad och ambitiös brud, som vet vad hon vill. I varje fall vill hon ge en sådan bild till omvärlden.
Hon och jag är lika, vi har hittat vår livspassion i en ung ålder. Hennes är mode och kläder, min sport. Våra passioner har följt oss i alla våra livsskeden. Då inte livet gott som planerat och man är känslomässigt sönder, har vi alltid haft något bekant. Vår passion, vår utväg från vardagen, vår säkerhet, som vi själva kan kontrollera och ingen kan ta den bort från oss. När det inte finns ord att förklara hur man känner eller sätt att visa hur man mår, kan man alltid fly bort för en stund i den egna världen.
I den världen finns många olika alternativ. Man kan bara glömma sina problem för en stund eller sedan kan man gå igenom problemen eller göra något helt annat, så att man får en känsla att man lyckats med något här i livet. Det brukar jag göra. Jag älskar då ja får pressa mig fysiskt, jag älskar att springa långt, jag älskar känslan efter en hård eller lång träning. Men jag älskar min syster mera. Hon har tagit hand om mig, då min mamma for. Isabella är en klok storasyster. Saker som jag inte gillat hos henne, har varit saker som jag inte bara har varit tillräckligt mogen att uppskatta. Nu uppskattar jag dom, men nu finns förstås andra saker som jag blir störd på. När jag mognar till, så kommer jag troligtvis att uppskatta dom.
Förstås reflekterar vårt förflutna i hennes och mitt liv. Det finns saker som vi måste bara växa ur. Saker som jag och hon hatar i oss, men det tar tid att riva loss dom från våra själar. Eller sedan bara önska att vi ät likt ormar som byter skin. Att vi bara skall vänta, så att den lossar av sig själv.
Utan isabella skulle jag inte vara den jag är. Jag respekterar henne och ser upp till henne. Isabella, du behöver inte mera vara orolig för mig. Jag har lärt mig av mina misstag och jag vill aldrig mera gå så djupt i hålet.
Jag hatar dig när du känner mig så väl, men just därför älskar jag dig så mycket. Tack att du finns, och jag kommer aldrig lämna dig. Du och jag kära syster, du och jag!
Hon och jag är lika, vi har hittat vår livspassion i en ung ålder. Hennes är mode och kläder, min sport. Våra passioner har följt oss i alla våra livsskeden. Då inte livet gott som planerat och man är känslomässigt sönder, har vi alltid haft något bekant. Vår passion, vår utväg från vardagen, vår säkerhet, som vi själva kan kontrollera och ingen kan ta den bort från oss. När det inte finns ord att förklara hur man känner eller sätt att visa hur man mår, kan man alltid fly bort för en stund i den egna världen.
I den världen finns många olika alternativ. Man kan bara glömma sina problem för en stund eller sedan kan man gå igenom problemen eller göra något helt annat, så att man får en känsla att man lyckats med något här i livet. Det brukar jag göra. Jag älskar då ja får pressa mig fysiskt, jag älskar att springa långt, jag älskar känslan efter en hård eller lång träning. Men jag älskar min syster mera. Hon har tagit hand om mig, då min mamma for. Isabella är en klok storasyster. Saker som jag inte gillat hos henne, har varit saker som jag inte bara har varit tillräckligt mogen att uppskatta. Nu uppskattar jag dom, men nu finns förstås andra saker som jag blir störd på. När jag mognar till, så kommer jag troligtvis att uppskatta dom.
Förstås reflekterar vårt förflutna i hennes och mitt liv. Det finns saker som vi måste bara växa ur. Saker som jag och hon hatar i oss, men det tar tid att riva loss dom från våra själar. Eller sedan bara önska att vi ät likt ormar som byter skin. Att vi bara skall vänta, så att den lossar av sig själv.
Utan isabella skulle jag inte vara den jag är. Jag respekterar henne och ser upp till henne. Isabella, du behöver inte mera vara orolig för mig. Jag har lärt mig av mina misstag och jag vill aldrig mera gå så djupt i hålet.
Jag hatar dig när du känner mig så väl, men just därför älskar jag dig så mycket. Tack att du finns, och jag kommer aldrig lämna dig. Du och jag kära syster, du och jag!
lördag 5 mars 2011
Lördag
Hola!
Morgon länken flöt underligt bra. Det berodde troligtvis på att jag hade sovit gott. Typ åtta- nio timmar!
Därefter gjorde jag i ordning morgonmålen för oss alla, och nu e de dags för shopping, stadsvandring etc.
På eftermiddagen blir de "vk-treeni"; den ser jag framemot, att få löpa hårt i parken!
Förresten hittade en perfekt födelsedagspresent till isabella. Tur det, för den ska vi fira i morgon!
Morgon länken flöt underligt bra. Det berodde troligtvis på att jag hade sovit gott. Typ åtta- nio timmar!
Därefter gjorde jag i ordning morgonmålen för oss alla, och nu e de dags för shopping, stadsvandring etc.
På eftermiddagen blir de "vk-treeni"; den ser jag framemot, att få löpa hårt i parken!
Förresten hittade en perfekt födelsedagspresent till isabella. Tur det, för den ska vi fira i morgon!
paris
4.3.2011
Ah, såå skönt att vara här! Verkligen! Det är varmt och soligt och vårigt. Dagen har varit rätt lång, eftersom jag vaknade 5.20. men annars har det varit riktigt najs J
Lite lunch på, shopping och allmänt hängande med pappa, Isabella och Fanny. Jag var på länk på eftermiddagen. Den var den roligaste på länge. Jag älskar parken som finns här nära Pigalle! Rutten är kort, ca 1km, men riktigt skön eftersom, där finns alltid andra löpare och människor. Parisarna är nog lite galna! Dom löper med typ shorts och t-shirt, när jag drar med wind- stopper trikåer och rock... haha!
Vi var nu på kvällen och äta i en fransk restaurang. Gåslever paté till förrätt och till huvudrätt tonfisk biff med morots- och potatispuré. Patén klickade underligt nog inte. Hade förväntat mig mera. Det var tråkigt, men tonfisken med puréerna och wasabi- balsamico såsen kronade kvällen! Dessutom drack vi ett rätt gott vin. Lätt och ”sällskapligt”. Passade bra med tonfisken, men patén skulle ha krävt något starkare. Jag gillar förresten kraftiga, mustiga viner, men lång eftersmak. Jag talar ju nu förstås om rödvin! J
I fortsättningen då ja talar om viner, berättar jag alltid min egen åsikt. Jag har blivit lärd av två smarta män (min pappa och Laris pappa), att det är ens eget smaksinne som bestämmer vad som är ett gott vin eller ej. Om dom säger så, så kör jag med det.
Nu går jag o tuti, så att jag orkar träna imorgon! Jee! Parken here I come! Imorgon blir de morgon träning och eftermiddagsträning. Kul! Och sen blir det allt möjligt annat smott och gott! Raklette, fashion expedition etc… isabella life!
Nati nati
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)