Sommarens första guld

Jag sprang 10 000m idag och jag vann. Det var roligt! Lördagens Midnightrun och söndagens långa länk kändes mycket i benen, så tiden blev inte något att hurra för, men jag är trots allt ändå glad att jag tävlade.

Jag är glad att jag flyttade till Helsingfors, men det blir nog helt fantastiskt att åka upp till Vasa för veckoslutet! :)

Sov gott!

Min pappa är världens bästa pappa. Utan honom skulle jag inte vara något.

Tack pappa att du alltid har funnits för Isabella och mig. Jag kunde aldrig ha bett om något mera. Han är den, som alltid stött och lyssnat och hjälpt mig. Han är den finaste mannen jag vet. Han förtjänar endast det bästa.

Pappa

Kalevan Kisat

JAG VÄNTAR SÅÅ PÅ TÄVLINGEN!

Jag har inte väntat såhär mycket på en tävling sedan BotniaGames. Så här skall det vara. YES! :)

I morgon kl 14.15 gäller det. Snälla Gud, lår det vara en bra dag i morgon.

Sov sött! :)

Back in the game (mentally and soon physically)

36.17 blev tiden. Jag är mera än nöjd, även om det är en minut från mitt rekord. 38.22 sprang jag i juni. Nu 2 månader senare, sprang jag två minuter hårdare. Om två veckor springer jag 10 000m på nytt. Nu vet jag att jag kan närma mig mitt rekord. Ännu denna höst.

Speciellt kul var det ju att jag sprang min slutspurt ett varv för tidigt. Hah.  Det varvet gick på 1.19 och då var jag ännu sjätte, men då jag väl insåg att jag ännu har ett varv kvar, miste jag min sjätteplats och blev åttonde. 1.27 var sista varvet. Det harmar mig inte nu, eftersom det där varvet bevisade, att jag ännu hade krafter kvar. Jag kan springa hårdare än sådär och det tänker jag göra. Jag är så otroligt glad att jag ställde mig på startstrecket, även om jag själv trodde att min kondition skulle räcka till en 37.30 tid. Annat blev det.

Tack alla härliga människor för stödet! Jag skulle inte ha sprungit utan er.

Efter loppet med Johanna och Lotta (blogföljaren Wulpes, som jag äntligen fick träffa live.)

Nu tummarna upp för HJK! :) 

Funderingar

Jag kommer så väl ihåg förra årets Kaleva Spel. Jag var i skick, jag var säker på mig själv och hade ytterst höga förväntningar på min 10 000m. Jag ville förnya mitt färska rekord och komma bland de fyra bästa.

Jag förberedde mig så bra jag kunde. Lite för bra kanske och lite för mycket, nu när jag tänker efter. Jag värmde upp ensam, eftersom jag ville göra allting så bra och koncentrerat som möjligt. Jag ville knappt tala med någon före starten. Jag åkte till Åbo i god tid för att slippa tröttheten som uppstår då man reser. Det här året gör jag annorlunda. Jag är hemma nu i min säng, en timme från Lahtis. Morgondagens bilväg kommer inte att påverka. negativt. Min kära pappa och Elina ställer upp som resesällskap. Det blir kul!

Jag tänker njuta av att få vara med på tävlingen och springa och se mina vänner. En tävlingsturist? Naturligtvis inte. Förstås är mitt mål är att springa så hårt det går och då jag tröttnar, ska jag bara pressa ännu mera. MEN, jag tänker inte glömma att njuta av det jag gör. Jag älskar att pressa mig själv till gränsen och det tänker jag göra imorgon. Imorgon ger jag allt jag har. Olli lova plocka upp mig från mållinjen om jag inte orkar stiga upp själv. Det är mitt mål. Att vara så trött.

Jag är mycket tacksam till alla er som orkat stötta och kämpa mig. Utan er, skulle jag inte springa imorgon.  Och det är ju just det jag vill, men rädslan och osäkerheten tog över här för en stund sedan. Nu är jag inte rädd eller osäker mera. Tack! Jag springer så hårt jag kan.

Förra året på U23 FM, efter mitt 5000m rekord lopp, sa Tapio Kantanen en sak jag alltid kommer att komma ihåg. Inte var det ju något speciellt, men från hans mun betyder det mycket för mig. Vi satt i bilen och han sade lite för sig själv, att nog är det konstigt hur mycket och hårt man kan springa efter att man mött den totala tröttheten under en tävling. Det verkade som om han tänkte tillbaka till tiden på något av hans lopp. Jag tänker vara lika stark som han. Då man mår skit och är fysiskt helt utmattad, skall man tagga upp psykiskt och springa vidare med ”tahdonvoima”. Det skulle vara fint att uppleva. Jag menar sådär påriktigt. Jag trodde att jag var en stark människa, men det har jag nog inte varit denna sommar.  Nu har jag ett bra mantra i huvudet. Den rullar redan i mitt huvud.

Ha de gött. Och imorgon skall jag ha roligt. (Vi skall inte tänka på de sista 15minutrarna på mitt lopp, efter som det är inte roligt, det är mycket mer!) ;)

Tack

Efter många om och men, tänker jag trots alla motgångar springa 10 000m i Kaleva Spelen. Den här gången tänker jag inte ta någon press. Jag tänker fara dit och springa, njuta av det jag gör. Det spelar ingen roll, om toppen varvar mig eller att jag springer en dålig tid. Jag vill bara få tävlingsglädjen tillbaka. Jag strävar till samma fiilis, som jag hade på fredagens hårda träning. Det här blir kul! :)

I morgon gör jag exakt samma förberedande träning, som jag gjorde före mitt rekord lopp i Ostrava. Annars är det lugna puckar för mig nästa vecka.

Ett special tack går nog till min tränare Kimmo och Sebu, som inte slutade tro på mig, även om mina prestationer inte varit något vidare denna sommar. Min pappa har igen tänkt förnuftigt och realistiskt, med tanke på min inflammerade fot. Det har varit mycket bra det också. Pricken på i:et var nog mitt träningssällskap idag. Jag fick den äran att få springa min morgon länk med Alexander Stubb. Han är tillsammans med min pappa, en av mina största förebilder. Han uppmuntrade och motiverade mig att fortsätta och dessutom sträva efter att springa med glädje. Det tänker jag göra.

Tack kära människor för stödet!

Onnistunut päivä

Hyvä treeni, parempi mieli.

Päivän kiihtyvä lenkki oli aivan ihana! En olisi ikinä uskonut, että jalkani voivat tuntua noin hyvältä enää/vielä tänä kesänä. Hassua tässä on se, että juhlin tässä keskiviikkona minun kilpailukauden päätöstä... Olin sata varma, että aloitan ylimenokauden ensi viikolla...

Päivän  pääharjoitus vain motivoi todella paljon kilpailukauden jatkamista ja kasvatti juoksunälkääni. 24km kiihtyvä 6minuutista 3.38min vauhtiin + loppuverkka, oli herkkua alusta loppuun. Fiilis oli mahtava! Illala herkkuharjoituksen jälkeen oli pakko vielä verkata kevyesti. Sen verran olin fiilareissa. 9km oli myös yhtä juhlaa. Sebu pyöräili vieressä, aurinko paistoi ja päällä oli uusi värikäs urheilutoppi! En halunut olla missään muuaalla, kun siinä hetkessä Sebun kanssa. Kevyt lenkki meren äärellä hyvässä seurassa ja mieli virkeänä. :) Mihinkään ei edes sattunut. Sain vain nauttia siitä hetkestä.

Tänään oli taas sellanen päivä, kun ajattelin, että ehkä minä kuitenkin olen kunnossa. Minun kilpailut vain sanovat toista.. Pitäsi kai vain luottaa niihin kilpailutuloksiin, eikä laittaa liian paljon painoa näihin harjoituksiin. Jos ei vitonen ole kolmeen otteeseen kulkenut lainkaan, niin miksi sitten olsin kunnossa? En tiedä. Harmi vain, kun tuo päivän harjoitus oli niin hyvä ja mieli katossa.

Ehkä juoksen huvin vuoki pari kilpailua vielä..? Kyllä minä sen 4 viikkoa vielä ehdin syksyllä levätä :D
Mutta joo, en tiedä mitä tehdä.

Yhden asian tiedän. Minä en aio antaa periksi. Hyvää yötä! :)