Sweet Poison

Socker är den viktigaste energikällan för uthållighetssportare. Så med andra ord, kan vi inte leva utan socker. När vi människor talar om socker tänker vi på godis, glass, bakelser och en massa andra godsaker. När jag talar om socker, menar jag visst alla de ovan nämnda godsakerna, men också andra kolhydratskällor, så som pasta, potatis, bröd, frukt, ris, gröt etc. 

En långdistanslöpare förbrukar energi i mängder, vilket innebär att vi egentligen kan äta något smått och gott, precis som alla andra, varje dag och ändå hållas smala. Men det svåra är ju att kunna äta i måttliga mängder. Det är både fysiskt och psykiskt svårt. Ännu svårare blir det, om man är på en snäv diet och sedan tillåter en själv med en liten sötsak. Kroppen skriker ju för mera och då är det svårt att låta bli att äta hela godis påsen. Men om man har sina matvanor i skick reagerar inte kroppen på samma sätt. Då blir man faktiskt nöjd av en bakelse eller någon enstaka godis.

I varje fall, jag har alltid haft svårt med det där att äta passligt. En orsak är, att under mina sjuka år, tappade jag känslan av mättnad och hunger. Jag har svårt att skilja dem ännu också, vilket gör det ytterst krävande att äta passligt. Nu efter många år, har jag hittat en liten lättnad som min kompis  rekommenderade.  Jag testar en kost, vilken inte tillåter socker i form av sötsaker (vet inte ännu hur jag skall förhålla mig till frukter). Tidigare har jag testat på exempelvis Atkinks-dieten och många andra, men det har inte fungerat. Genom att ta bort helt någon av de tre viktigaste näringsformerna (proteiner, kolhydrater, fett), kan man få snabba resultat, men tyvärr varar de inte länge. Kroppen behöver alla dessa näringsämnen.

För att klargöra saken. Varken jag eller min kompis är tjock och ingen av oss har ett behov att gå ner i vikt. Vi är båda bara så jäkligt trötta med att alltid få dåligt samvete av godsakerna och sedan försöka kompensera det med att inte äta normal mat. Det fungerar inte. Min kompis läste boken Sweet Poison, skriven av David Gillespie, och kände att det där är något hon måste testa på. Efter många månader, påstår hon att hon aldrig har mått så bra som nu. Hon menar också att hon inte haft något dåligt samvete av mat, även om hon äter mera nu än tidigare. Hon äter rätt och därför vågar hon äta mera. Enligt min kompis är det super skönt att inte varje dag behöva gå igenom ”äta godis eller icke äta godis- diskussionen” i sitt huvud. Dessutom gick hon ända ner i vikt. (Det var 3kg hon fick upp pga förändrade levnasförhållanden, men nu är hon tillbaka till sin normala vikt.) Hon har alltid varit lång och smal, så i mina ögon fanns det ingen skillnad, men hon kände sig väl lite obekväm.

I mina öron låter Gillespie-kosten, som rena drömmen och nu när hon står så starkt bakom denna kost, måste jag också helt enkelt prova. Hon är frisk och kry, vilket är mitt bevis på att det är inget sjukligt jag går in på. Jag vill inte gå ner i vikt. Jag vill bara må psykiskt bra av att äta.

Jag har snart varit två veckor utan godsaker. Jag måste säga att i början åt jag massor av normala kolhydrater. Jag var typ sugen konstant på socker, men det var ända lättare än tidigare eftersom då var jag sugen på socker och dessutom hade jag den oändliga diskussionen med mej själv att borde jag hämta något gott eller inte. Diskussionen finns inte längre i mitt huvud. Det gör vardagen mycket lättare. Jag blir inte nu heller sååå sugen, om någon i min omgivning äter godsaker. Det är inget för mig nu. Jag mår kortsiktigt bra av att äta godsaker, men i långa loppet är jag inte ännu i det stadiet, att jag kunde äta sötsaker med gott samvete. Dessa saker skall vara en njutning och inte en tröst. För mig har det varit ett sätt att hitta välbehag, men efter välbehaget kommer ångesten. Så om ni nu frågar varför jag inte äter socker, är det att jag mår helt enkelt inte psykiskt bra av det, även om jag ÄLSKAR kvalitet choklad och bakelser. Glass och lösgodis är helt okei, men det är faktiskt svårt att hitta någon som älskar choklad och bakelser lika mycket som jag gör. Men för att må bra, måste man kompromissa. Desto flera dagar det går, desto mindre sugen är jag på godsakerna.

Det blir intressant att se hur min nya  Gillespie-kost fungerar. Sebu har åtminstone kollat lite förundrat på mina enorma matportioner. Det kan nog bara vara något jag tror, men det är så ovant att äta såhär. Angående min vikt. På de första tre dagarna gick den upp, men efter det har den gått tillbaka. Det är en så kort tid vi snackar om, så det är svårt att säga hur kroppen reagerar. Men upp i vikt skall jag inte gå och inte ner heller. Jag försöker bara nu hitta hunger- och mättnadskänslan på nytt och det går inte genom att väga och mäta varje deciliter man äter. Nu vet jag, att jag får äta normal mat, så mycket jag orkar och det finns inte något annat alternativ. Jag önskar för hela mitt hjärta, att detta skulle fungera.

Det var allt för den här gången. Jag rekommenderar detta till alla som har en onormal attityd mot mat. Genom denna kost, minskar alla dåliga känslor som handlar om att mat. Skönt. 

Nu skall jag ut och springa hårt! Min frukost, som tidigare alltid var en kvarg burk, har nu också fått andra former. Nu åt jag exempelvis två bröd med grönsaker+ en liten yoghurt. Yoghurten var dock sötad med sötningsmedel, men jag vill inte vara allt för extrem. Sakta, men säkert.