Pääsiäiskuulumisia

Kolmen viikon päästä juoksen SM-maantie juoksun, eli puolimaratonin. Onhan se kokoajan ollut mukana ajatukissani, mutta tänään havahduin (taas) miten aika vain rientää. Sehän on jo kolmen viikon päästä! En minä kyseistä kilpailua stressaa, vaan jotenkin SM-maantiekilpalu on minulle symboli kevään tulosta ja kisakauden avauksesta. Toki virallinen kilpailukausi alkaa vasta toukokuun lopussa, jolloin juoksen ensimmäisen ratakilpailun, mutta SM-kilpailu on aina SM-kilpailu.

Viime vuonna kilpailu ei todellakaan juostu keväisissä oloshteissa, joten en kylläkään herättele mitään toiveita shortsi-kelistä. Jos nyt tiet olisivat sulat, olisin kiitollinen. Viime vuonna juoksimme lumisessa Kuopiossa. Kilpailu oli hauska ja sijotukseen olen erittäin tyytävinen, mutta aikani oli huono. Tänä vuonna tavoittelen ennätystä ja sijoitus saa olla mikä on. Viime vuoteen verrattuna, olen nyt paljon vetreämmässä kunnossa. Talven leirit painoivat ja olin lopen uupunut jo ennen kilpailua. Tänä vuonna en aio pilata viimeistely viikkoja ylilyöntejen kanssa. Tämän viikon harjoitukset ovat menneet hyvin, paitsi keskiviikon kova, jonka vedin liian kovaa. Tämän päivän kova 3x3km meni paljon paremmin. Kaksi ensimmäistä vetoa meni juuri miten pitikin, mutta viimeisessä innostuin hieman turhan paljon. Ensi kerralla juoksen loppuun asti, juuri miten Kirsi on suunnitelllut, enkä anna hyvän fiiliksen viedä mennessään. Miksi en ikinä opi?

Kaksi kovaa viikkoa edessä ja odotan innolla jo seuraavaa harjoitusta, joka on itseasiassa kohta. Mutta nyt aion keskittyä entistä enemmän laadukkaaseen tekemiseen, koska nyt minulla kulkee, enkä halua pilata sitä.

Hyvää pääsiäistä! 

P.S. Suunnittelin viime viikolla Portugalin lähtöä, koska minulla meni hermot liukkaisiin teihin, mutta en aio nyt muuttaa alkuperäistä suunnitelmaa, vain huonojen alustojen takia. Leirillä olisin ehtinyt olla viikon, joten matkustaminen etc, olisi vienyt liian paljon energiaa ja aikaa. Nyt ei ole aika tehdä mitään ex-tempore matkoja. Kohta se kesä tulee. :)

Kohta on kesä!!

Aika on rientänyt hullun lailla. En ole juurikaan bloggaillut, mutta se johtuu vain kiireestä ja koulustressistä. Olen kuitenkin harjoitellut tällä Suomessa niin paljon mikä on järjellisesti mahdollista. En ole juossut mitään ylipitkiä harjoituksia, enkä ole tehnyt mitään muutakaan yli.

Kevään harjoittelu on ollut todella erilaista viime vuoteen verrattuna. En ole juossut määrällisesti paljon, mutta harjoitusohjelmassani on hyvin monipuolisia harjoituksia. Säännöllinen nopeuskestävyys harjoittelu on ehkä suurin ero viime vuodesta. Kaikki eri harjoituskomponentit tekevät kokonaisuudesta erittäin tehokkaan ja sopivan rankan. Olen saanut juosta hyvin mielenkiintoisia kombinaatioharjoituksia sekä olen myös juossut paljon enemmän eri vauhteja. Se tekee harjoittelusta mielenkiintoisempaa ja kontrolloidumpaa. Välillä kovien päivien jälkeen olen aivan rätti, mutta sitten luvassa onkin luonnollisesti kevyttä. Nyt olen oppinut pitämään kevyet kevyinä ja sen opin tulos on, etten ikinä aloita kovaa harjoitusta väsyneenä. Se on hienoa. Haha.  

Olen oppinut juoksusta aivan mielettömän paljon, ja nyt tiedän eri harjoituksien tavoitteet ja syyt. Se tuntuu turvalliselta, kun tiedän tarkkaan, miksi teen niitä kyseisiä harjoituksia. Harvoin tiedän mitä juoksen tulevaisuudessa. Saan yleensä 10 päivää kerrallaan, mutta se riittää. Luotan Kirsin tekemiseen ja rytmitykseen. Nyt minulla on edessä kolme kovaa harjoitusviikkoa ja sitten kevennetään SM-maantie viikolle. Viime vuonna tein nämä 3viikkoa Portugalin lämmössä, hyvässä seurassa. Tänä vuonna teen suurimman osan harjoituksista yksin, mutta tänä vuonna minulla on Sebu ja perheeni tukenani sekä kotietu. Omat arkirytmit+ koulu, mutta viimeiselle jaksolle olen vähentänyt koulua. Nyt minulla on vain kolme kurssia, mutta tämän lisäksi teen työharjoittelua, joka on hyvin aikaa vievä. Onneksi tehtävät voi  kuitenkin tehdä kotisohvalta.

Seuraavat kolme viikkoa keskityn laadukkaaseen harjoitteluun, ruokaan ja riittävään lepoon. Aion karsia kaiken turhan pois. Nyt kesä on jo ovella, ja minä haluan päästä vielä parempaan kuntoon. Tästä kesästä tulee hyvä. 

Twitter

Jag är nuförtiden mera aktiv på Twitter. Ni kan hitta mig på @ninachydenius

Men nu när jag är här, kan jag berätta lite om min vardag. Jag springer, pluggar och arbetar som en intern för Paul Bragiel, i/o Ventures. Internshipen är det coolaste jag har varit med om på länge. Förstås är löpningen på första plats, men jag är så otroligt tacksam över intershipen och att jag kan vara så här taggad för något annat än löpning. Jag trodde att det helt enkelt inte var möjligt. Dessutom är det ett arbete vi snackar om. Jag har en framtid! Jippiii! Nu har jag fått en bekräftelse, att entreprenörskap verkligen är något för mig. Känner mig super lättad.

Internshipen är liksom toppen. Ännu roligare är det, när vi får dela glädjen. Vi är sammanlagt fyra brudar från Hanken som fick platsen. Vi är det bästa teamet ever. Det är så roligt att få dela de goda prestationerna och utmaningarna samt ansvaret. Brudarna är verkligen kanon. Jenny, Charlotta och Fredrika är alla smarta och mycket ambitiösa brudar. Det är verkligen en glädje att få arbeta med dom. Speciellt Jenny har lärt mig mycket. Hon är personen, som får mig att lugna ner mig, då jag blir över taggad. Hon är även vår datanörd med ett mycket visuellt öga. Jag gillar människor som uppmuntrar och inte gör en att känna sig dålig. Jennys beteende är mycket uppmuntrande. Till exempel, jag lärde mig först nu att använda GoogleDocs. För Jenny var det säkert en chock, men istället för att bli störd på mig över min okunskap, lärde hon mig lugnt, hur allting fungerar. En egenskap jag verkligen uppskattar. Om man vet och kan något, skall man inte se ner på folk utan lyfta folket till samma nivå som en själv.

Jag fick förresten världens bästa komplimang idag. Personen sade till mig, att när du väl blir taggad för något brukar du göra det på fullt och slutsatsen brukar vara bra. Då syftade personen på just detta projekt. Han trodde på att jag lyckas med det här. Han tror att jag kan tackla problemen och utmaningarna som arbetet medför. Branschen är ny och min kunskap mycket liten, men jag börjar från noll och jag litar på att min motivation att lära mig driver mig framåt samt team spiriten. Arbetet är förresten språkmässigt toppen, eftersom vi talar engelska. Just vad jag behövde. 

Imorgon skall jag springa i Aktia Cupen. 10km, ute. Jag är utvilad och så ready som man bara kan vara. Det bubblar inom mig. Jag väntar på att få höra startskottet och sedan bara få springa så hårt jag orkar. Tömma huvudet och kroppen till noll. Känna den totala utmattningen och känslan efter en maxuthållighets-prestation. I just love it.

God natt. God Bless

Pajulahti

Har haft ganska fullt upp på senaste tiden. Men lite update...

Jag är nu på ett veckoslutsläger i Pajulahti. Lägret har varit toppen och det återstår ännu två träningar förrän vi åker hem. Det enda negativa är att det är tentvecka nästa vecka och jag har inte haft någon möjlighet att läsa. Jag hoppas verkligen att jag skulle ha tid ikväll... Annars ser det illa ut.

Idag skall vi springa en 3km uppvärmning+ 6km hårt+ 3km nerjogg. Dagens andra pass är en lätt 8km+jumppa. Jag förundrar mig lite över de hårda träningen, eftersom det är typ -19 här... Hoppas vi får springa inne.

Vi hörs. :)

Dagens pass

Förmiddagens träning var skoj. Jag började strax före klockan 12 med en 3km uppvärmning. Därefter sprang jag en rask 8km med en medelfart på kanske 4.15..? Steget kändes bra, fast jag sprang på is utan nabbar och dessutom måste jag akta mig för alla promenerande människor. Förut skulle jag har blivit fly förbannad, men eftersom steget var bra, var allt okei. Efter den hårdare biten joggade jag ännu lätt 3.5km. Under träningen känner man sig i livets form. I den där farten får man bara njuta av att springa med ett bra steg. Fast passen inte känns så tunga, är man ändå ganska slut efter dem. Som tur hade jag lagat mat färdigt, eftersom jag var vrål hungrig när jag kom hem. Om man kör max pass, mår man ju så dåligt att man inte ens vill äta, men träningar som dessa ökar bara på hungern. Efter träningen har jag nog inte gjort något, men det behöver ja inte heller.

Ikväll har jag en lätt 6km och före de skall jag träffa mina kära brudar. Det här är en bra dag. 

Än så är det vinter! :)

 

Sweet Poison

Socker är den viktigaste energikällan för uthållighetssportare. Så med andra ord, kan vi inte leva utan socker. När vi människor talar om socker tänker vi på godis, glass, bakelser och en massa andra godsaker. När jag talar om socker, menar jag visst alla de ovan nämnda godsakerna, men också andra kolhydratskällor, så som pasta, potatis, bröd, frukt, ris, gröt etc. 

En långdistanslöpare förbrukar energi i mängder, vilket innebär att vi egentligen kan äta något smått och gott, precis som alla andra, varje dag och ändå hållas smala. Men det svåra är ju att kunna äta i måttliga mängder. Det är både fysiskt och psykiskt svårt. Ännu svårare blir det, om man är på en snäv diet och sedan tillåter en själv med en liten sötsak. Kroppen skriker ju för mera och då är det svårt att låta bli att äta hela godis påsen. Men om man har sina matvanor i skick reagerar inte kroppen på samma sätt. Då blir man faktiskt nöjd av en bakelse eller någon enstaka godis.

I varje fall, jag har alltid haft svårt med det där att äta passligt. En orsak är, att under mina sjuka år, tappade jag känslan av mättnad och hunger. Jag har svårt att skilja dem ännu också, vilket gör det ytterst krävande att äta passligt. Nu efter många år, har jag hittat en liten lättnad som min kompis  rekommenderade.  Jag testar en kost, vilken inte tillåter socker i form av sötsaker (vet inte ännu hur jag skall förhålla mig till frukter). Tidigare har jag testat på exempelvis Atkinks-dieten och många andra, men det har inte fungerat. Genom att ta bort helt någon av de tre viktigaste näringsformerna (proteiner, kolhydrater, fett), kan man få snabba resultat, men tyvärr varar de inte länge. Kroppen behöver alla dessa näringsämnen.

För att klargöra saken. Varken jag eller min kompis är tjock och ingen av oss har ett behov att gå ner i vikt. Vi är båda bara så jäkligt trötta med att alltid få dåligt samvete av godsakerna och sedan försöka kompensera det med att inte äta normal mat. Det fungerar inte. Min kompis läste boken Sweet Poison, skriven av David Gillespie, och kände att det där är något hon måste testa på. Efter många månader, påstår hon att hon aldrig har mått så bra som nu. Hon menar också att hon inte haft något dåligt samvete av mat, även om hon äter mera nu än tidigare. Hon äter rätt och därför vågar hon äta mera. Enligt min kompis är det super skönt att inte varje dag behöva gå igenom ”äta godis eller icke äta godis- diskussionen” i sitt huvud. Dessutom gick hon ända ner i vikt. (Det var 3kg hon fick upp pga förändrade levnasförhållanden, men nu är hon tillbaka till sin normala vikt.) Hon har alltid varit lång och smal, så i mina ögon fanns det ingen skillnad, men hon kände sig väl lite obekväm.

I mina öron låter Gillespie-kosten, som rena drömmen och nu när hon står så starkt bakom denna kost, måste jag också helt enkelt prova. Hon är frisk och kry, vilket är mitt bevis på att det är inget sjukligt jag går in på. Jag vill inte gå ner i vikt. Jag vill bara må psykiskt bra av att äta.

Jag har snart varit två veckor utan godsaker. Jag måste säga att i början åt jag massor av normala kolhydrater. Jag var typ sugen konstant på socker, men det var ända lättare än tidigare eftersom då var jag sugen på socker och dessutom hade jag den oändliga diskussionen med mej själv att borde jag hämta något gott eller inte. Diskussionen finns inte längre i mitt huvud. Det gör vardagen mycket lättare. Jag blir inte nu heller sååå sugen, om någon i min omgivning äter godsaker. Det är inget för mig nu. Jag mår kortsiktigt bra av att äta godsaker, men i långa loppet är jag inte ännu i det stadiet, att jag kunde äta sötsaker med gott samvete. Dessa saker skall vara en njutning och inte en tröst. För mig har det varit ett sätt att hitta välbehag, men efter välbehaget kommer ångesten. Så om ni nu frågar varför jag inte äter socker, är det att jag mår helt enkelt inte psykiskt bra av det, även om jag ÄLSKAR kvalitet choklad och bakelser. Glass och lösgodis är helt okei, men det är faktiskt svårt att hitta någon som älskar choklad och bakelser lika mycket som jag gör. Men för att må bra, måste man kompromissa. Desto flera dagar det går, desto mindre sugen är jag på godsakerna.

Det blir intressant att se hur min nya  Gillespie-kost fungerar. Sebu har åtminstone kollat lite förundrat på mina enorma matportioner. Det kan nog bara vara något jag tror, men det är så ovant att äta såhär. Angående min vikt. På de första tre dagarna gick den upp, men efter det har den gått tillbaka. Det är en så kort tid vi snackar om, så det är svårt att säga hur kroppen reagerar. Men upp i vikt skall jag inte gå och inte ner heller. Jag försöker bara nu hitta hunger- och mättnadskänslan på nytt och det går inte genom att väga och mäta varje deciliter man äter. Nu vet jag, att jag får äta normal mat, så mycket jag orkar och det finns inte något annat alternativ. Jag önskar för hela mitt hjärta, att detta skulle fungera.

Det var allt för den här gången. Jag rekommenderar detta till alla som har en onormal attityd mot mat. Genom denna kost, minskar alla dåliga känslor som handlar om att mat. Skönt. 

Nu skall jag ut och springa hårt! Min frukost, som tidigare alltid var en kvarg burk, har nu också fått andra former. Nu åt jag exempelvis två bröd med grönsaker+ en liten yoghurt. Yoghurten var dock sötad med sötningsmedel, men jag vill inte vara allt för extrem. Sakta, men säkert.